top of page

Utställningen heter Kraftplattor, tydligen för att Folke Fermelin får kraft av målningarna. Jag undrar om de hjälper honom att se klart – och jag undrar om han förstår det han ser.

 

Det är en märklig värld där i bilderna. Det känns som om det finns två olika skikt i den, som blivit oskiljaktiga trots att de inte riktigt verkar höra ihop. Det finns kroppar, och så finns det blickar. Kropparna är främmande levande väsen, utvecklade i mörker. De förhåller sig taktilt till varandra; vad som är en annan och vad som är samma kropp är inte riktigt klart för dem. Bajskorven som hänger ur röven (faktiskt en av de äckligaste målningar jag har sett – blir fan förbannad när jag tänker på den) vet inte var den börjar och slutar, och det gör inte rövdjuret heller. För att kunna känna sig fram har de här djuren klor, även paddorna. Om de sticker in klorna i någonting utan att själva känna någonting distinkt, är det nog en annan kropp de råkat på. Nötkreaturet som får rovdjursklor i sig spärrar upp ögonen för att tillkännage insikten om kroppens sammanstötning med en annan. Många ögon i de här bilderna ser ut att just har lagt märke till sin egen förmåga att se, och det verkar inte vara någonting att glädjas åt. Det var skönare innan, innan medvetandet trängde ut i världen i en blick. Därute är allt oklart.

 

De mest primitiva däggdjuren kallas kloakdjur eftersom deras könsorgan och anus sammanfaller i ett enda organ. Fermelin har liknande djur, fast i hans bilder är det munnen och könsorganet som är detsamma. Kropparna vill bara två saker, äta och ha sex, och det mesta av kropparnas utstreckning har bara mening som medel att föra andra kroppar till detta organ.Sirapsslurparen är emblematisk för Fermelins värld. Den ser ut som en snigelartad varelse med mun-fitta, som den just glupskt, nästan obehärskat, har tryckt in en gammal plastflaska ljus sirap i. Bakgrunden är mörk, och det var i det mörkret frosseriet/orgien bröt ut. Av någon anledning inser varelsen att den ser och alltså syns. Det verkar den aldrig förr ha behövt vara med om. Kanske är det dess första ögonblick av distinkt och obehagligt självmedvetande. Den har ingen aning om varför den ska behöva se och tänka på annat än hur det känns i organet, av vilket en annan varitant syns i Paddorna samlas i gökboet. Ur munnen, som är tätt intill skrevet på en annan kropp, sticker en lång tunga som påminner om en penis. Den sträcker sig upp mot naveln till, och ovanför organet spärras två ögon upp. Så många ögon ser ut att ha överraskats av paparazzifotografers blixtar. Ännu vet ingen varför man ska se i den där världen, men för oss som gör det ter det sig helt normalt.

        Kanske gör man målningar för att förmedla hur konstigt det är att se, och hur svårt det är att förstå vad man egentligen ska göra med det sedda – åtminstone så fort de mest primära behoven är tillfredsställda. Kanske finns det då bara en enda sak att eftersträva att se: det roliga i saker. Man tittar för skojs skull, eller inte alls?

        Kanske är det därför som konstnärens självporträtt inte har några ögon. I sann kloakdjursstil har han en cigg i anus. Bakom glasögonen sitter inga ögon, utan två L. Om han böjde sig fram skulle anuset bilda en cirkel mellan bokstäverna: LoL. Han verkar inte ta den synliga världen på allvar. Ett intryck så primitivt att det kan sägas genomsyra all tidig västerländsk filosofi (Parmenides, Herakleitos, Platon) och tvivelsutan andra filosofier också (Mayas slöja odyl.). Men det gäller nog också den offentliga världen, som lever på att folk tar den på allvar, och där det är så viktigt hur saker och ting framstår (the public image). Det är inte vad ögonen i bilderna ser, och efter att ha tittat på dem ett tag börjar ens egna ögon se annorlunda på världen. Det blir roligare att se, ofta nästan lika givande som att tillfredsställa grundbehoven i mörkret. Blickens tillfredsställelse kan fortsätta hur länge som helst utan att mättnad, leda och äckel uppstår – och nu klarar man plötsligt av att titta även på bajsbilden Gyllene klimpen med glädje. (Ja, alltså ungefär samma glädje som när man sätter tungspetsen mot en skiva omogen citron. Jävligt äckligt, men grimasen är kul.) Allt blir bättre.

 

                                                                                                                                                                             Lars-Erik Hjertström Lappalainen

bottom of page