CHRISTIAN ABRAHAMSSON
 

En gärdsgård är ofta byggd av trä. Det är den vanligaste varianten, särskilt häromkring. En gärdsgård kan också vara uppförd i sten, vilket är vanligare längre söderut i Sverige, ofta på platser där sten funnits i överflöd eller där trä varit en bristvara. Två olika material, valda utifrån lokala förutsättningar. De skiljer sig i uttryck men fyller samma funktion: att inhägna och avgränsa.

 

Trä och sten kan ses som ursprungsmaterial. Ur dem har vi utvecklat många av de byggnadsmaterial vi använder i dag. Betong har sitt ursprung i sten, pärlspont är bearbetat trä. Olika platser, olika tider och olika byggnadstraditioner har gett upphov till skilda sätt att bygga gärdsgårdar, staket, murar och andra former av gränser.

 

Titeln This is not a gärdsgård refererar till René Magrittes målning La Trahison des images (svensk titel Bildernas bedrägeri), även känd som This is not a pipe. Målningen föreställer en pipa tillsammans med texten ”Detta är inte en pipa” och pekar på skillnaden mellan ett objekt och dess representation.

 

I dag används många gärdsgårdar inte längre i sitt ursprungliga syfte, att hägna in grödor. Är de då fortfarande gärdsgårdar? När funktionen förändras och de främst blir dekorativa inslag, kan de kanske snarare förstås som representationer av gärdsgårdar. Titeln This is not a gärdsgård kan också förstås som otillräcklig. Kanske vore det mer korrekt att kalla utställningen This is a gärdsgård, at least as much of a gärdsgård as any other gärdsgård these days, eftersom gärdsgårdar i dag sällan längre är gärdsgårdar i funktionell bemärkelse.
 

Abrahamsson har sina rötter i Bohuslän, där gärdsgården traditionellt är byggd av sten. Numera är han bosatt i Umeå, Västerbotten, där gärdsgården i stället oftast förknippas med trä. Denna geografiska förskjutning speglas i verket och i dess undersökning av material, plats och betydelse.