LARS JONSSON
 

När jag doom-scrollade genom minnesbanken under selektiva vargtimmar, fastnade jag plötsligt för de fina ribbstolarna från ungdomens idrottshall. Ribbstolarna blev min madeleinekaka, en Marcel Proustisk screenprint-förskjutning av känsloregistret, en portal till en annan tid, från sänghalmen till omklädningsrummet och diverse hallar och pungsparkar från ungdomen. Där snus, svett, runka bulle och kissbomber bildade sitt eget språk och hierarkier. Jag har gjort mina 10000 timmar i de rummen, Malcolm Gladwell style. En självutnämnd expert och svamp med bra minne och uppsugningsförmåga. Ribbstolarna är utgångspunkten och startskottet, resten bildar en hyllningskör som både dissekerar och lyfter upp platsen där jag och många med mig klev in i ett par vuxenklasonger och lämnade sidenkalsongerna bakom oss. En kärlekshistoria och en nostalgirunk. En smältdeg som inte bara visar upp de “dåliga sidorna”. Tänk locker room-real talk möter machosalladen från filmen Farsan, det är min tekopp, en hyllning till alla tokar från idrottshallar runt om i Svearike.